Syskonkärlek
Jag tänkte ägna det här inlägget åt mina storebröder, Henrik & Hans, eller "pojkarna" som de alltid kallats under hela min uppväxt. Enda sedan jag var en liten parvel, ja så länge jag kan minnas, så har pojkarna alltid varit en trygghet i mitt liv. De har allt som ofta retat gallfeber på mig genom att kittlat mig nästintill bristningsgränsen, retat mig för någon kille eller bara varit allmänt dryga, precis så där som storesyskon brukar vara. Men vad är det i jämförelse med hur de alltid ställt upp för mig genom att skjutsat mig hit och dit, hjälpt mig med diverse saker som jag egentligen borde ha klarat av själv, men också med saker som jag helt omöjligt klarat av utan dem, lånat ut sina bostäder när jag och mina vänner skulle titta på film, förlåtit mig för att jag hoppat sönder sängar och haft sönder dyra teknikprylar.
Jag kan idag sakna alla kvällar vid köksbordet, när familjen satt samlad och pratade om dagen. Hur man storögt satt och lyssnade på vad bröderna hade gjort, vilka maskiner de kört, vilken skoter de tänkte köpa, eller vilka mopeder som var bäst. Inte för att jag förstod speciellt mycket av deras "maskinsnack", men det gjorde mig ingenting eftersom jag bara älskade att sitta och lyssna på vad de hade att säga. För att inte glömma alla gånger jag fått umgås med er och era vänner. Vad mycket det gjorde för en liten skit som mig. Även om jag var tjatig och dryg så stod ni ut med mig och förlät mig för alla gånger jag utnyttjade er godhet för att få min vilja igenom. Bara det säger en hel del om vilka fina människor ni är.
Jag vill med det här slå ett slag för alla storesyskon där ute i världen. Ni betyder så enormt mycket för era småsyskon, även om ni inte kan tro det själv. Jag vill påstå att storesyskonen är de sanna idolerna här i världen, och för min del hade jag inte kunnat få bättre idoler än dem jag har idag, Henrik & Hans! Tack som fan för att ni får en liten tjej som mig att känns sig värdefull, trygg och älskad.
Tack för att ni är världens, enligt mig, bästa storebröder!
