harardittlivmy

Som vanligt har man hunnit avverka ett flertal möten under dagen för att sedan avrundat med CV-skrivning och avskedsfika hos en klasskompis. Examen och livet efter plugget gör sig alltmer påmind. Livsstressen hänger som ett grått orosmoln över mitt huvud. Hur ska det gå? Vad ska jag göra?

Jag tänkte på en sak idag.
Varför är det så ångestladdat att skriva CV? Det känns som att hela min framtida karriär hänger på ett dokument. Ett dokument som omöjligt kan spegla alla min kvaliteter och färdigheter. Det är väldigt frustrerande. Tänk om jag inte alls är bra på att uttrycka mig i text då? Är det inte lite konstigt att många låter ett papper avgöra vilka som går vidare i en jobbsökningsprocess?

Kanske inte så konstigt egentligen. Man måste väl börja någonstans. Vore väldigt tidsödande att låta alla komma på en intervju (som för övrigt också kan ge en orättvis bild av en person). Det är nog mest min prestationsångest som talar sitt tydliga språk. Tillsammans med stressen. Fin kombination för övrigt.

Nåväl. Med gnäll kommer man ingen vart. Så nu rycker vi upp oss och fortsätter kämpa vidare. Låt oss göra det.

Tack för idag. Hoppas imorgon blir en bättre dag. Utan hungerdamp och dåligt humör.

Amen!

... för det är Mysans födelsedag.

Hurra, hurra, hurra..

Tiden liksom springer ifrån mig. Hinner knappt med att njuta av allt det braiga i min omgivning. Lektion hit, redovisning dit, möte här, möte där, ännu ett möte till och lite tentaskrivning på det. Börjar se ett mönster. Hinner inte ens bryta ihop. Det tar för mycket tid. Men snart är det över. Och vad fan gör man då?!

Men just nu sitter jag på tåget, på väg hem till Hudik. Efter att ha blivit bjuden på en lyxmiddag av frugan Grims. Vi samtalade om livet efter skolan, fick en tår i ögat och lämnade sedan snabbt samtalsämnet för att ruscha vidare till tåget.

Väl hemma hade jag tänkt krypa upp i soffan och bara andas en timme innan det är dags att sova och ta nya tag imorgon.

Så vi hörs väl nästa gång jag sitter på ett tåg och har tid att ägna några minuter åt ett inlägg. Hörs hej!

Tänk att en människas olycka skulle kunna göra att två andra människor möts, och att det skulle kunna komma att bli en början på en vänskap. En vänskap som skulle kunna visa sig vara starkare och betydelsefullare än vad någon av dessa människor kunnat ana. Tänk!

Att tårar och glass kunnat leda till något så fint som vår vänskap Fruttis, vad underligt men ack så underbart!

Efter en intensiv vecka med massor av möten och tentaskrivande är jag nu på väg hem till Hudik, där jag mellanlandar innan resan fortsätter mot Järvsö imorgon.

En helg med jobb, och en massa ärenden att uträtta, väntar. Vilket alltså innebär mindre tid åt att skriva tenta (sliter mig i håret och kväver skriket bara av tanken). Men också tid att träffa familjen och fylla på kärleksdepåerna. Känns bra.
Tänkte också försöka hinna träffa farmor och berätta att jag lever, och ge morfar en kram. Det blir inte så ofta att man gör det nu förtiden. Synd.

Men först ska jag umgås med mannen i mitt liv innan helgen rullar igång.

Hadä!

Bästa sätten att underhålla mig själv och andra på just nu:
- skicka bilder på sig själv, med diverse olika miner och teman till andra via sms eller mejl. jävligt uppskattat av båda parter!
- dra ihop några av de bästa människor du vet, bjud på dig själv, dina 24 kvm och lite fruktsallad. alla nöjda, alla glada!
- titta på kattvideos på dutubN. lockar alltid fram ett skratt eller två.
- ta en promenad i solen tillsammans med en god vän. diskutera livets alla gåtor, spåra ur och skratta tills magen värker.

Helgen som var, alltså vilken fantastisk helg. Först fredagen med massa skoj festligheter (och tyvärr ett mindre bra avslut), sen en lördag med städ, promenad, mathandling, småplugg, och kvällsmys. Och slutligen världens bästa söndag. Först frukost på säng och lite workshopplugg sen en promenad i solskenet upp på Norra berget. Där tittades det på utsikten, handlades i den mysiga lilla boden och åts våfflor med grädde och hjortronsylt (!). Väl hemma igen tittade vi på en film, innan det var dags för den efterlängtade sushimiddagen. Ungefär där var man så glad och nöjd över helgen som vart, att hjärtat slog volter av lycka.

Ja lite så har vi haft det.

https://cdn3.cdnme.se/2527128/6-3/pic_5135951be087c358d4d101aa.jpg" class="image">

Sjukdomen börjar sakta men säkert besegras med hjälp av piller, droppar, sömn och godis. Detta firade vi med Kick-Off för Communicare-ettorna och oss AP's. En mycket trevlig sammankomst för så väl gammal som ung. Som nykter och "förälder på fästN" slutade kvällen med en tur till akuten, två timmars väntan, några sura miner, huvudvärk och kexchoklad från automat. Efter två timmar fick vi äntligen åka hem och nu väntar jag bara på att dropparna ska få "rinna till sig" innan jag slår i kull mig och gör kväller.

Hörs hej!

Efter en bra helg hemma i byn med familj och vänner kom en baksmälla som inte var att leka med. Förkylning delux med feber och allt vad det innebär. Tacka vet ja barnbaciller. Dem är att lita på. När jag under tisdag morgon vaknar av att det känns som om jag blöder ur örat, bokas en tid hos läkarn. Han säger öron- och hörselgångsinflamation. Man tackar, ja! Penicillin och örondroppar införskaffas och jag är nu på väg mot en friskare vardag. Sakta med säkert.

Jag lever och mår fruktansvärt bra, med tanke på de senaste dagarnas dipp. Det har börjat vända och jag tycks få medvind i mina segel. Skönt. Imorgon lämnar jag Sundsvall för en helg hemma i Järvsö utan jobb och tillbringar istället massor av tid med nära och kära. Sedan avslutar vi med ett årsmöte på bygdegården som förhoppningsvis ger positiva besked och en ny kassör. Det bestämmer vi oss för nu tycker jag. My says JA!

Nä men några bilder från de senaste dagarnas plugg, i form av scrapbooking, och lite sömn på det här så ska vi se att allt ordnar sig.

Stressen över att inte räcka till äter upp mig inifrån. Det är tur jag har bra människor i min närhet som klappar på huvudet, säger fina saker och ger mig kärlek. Det får mig att orka kliva upp och kämpa vidare.

När livet bara består av en massa deadlines är det svårt att känna sig tillräcklig och att man inte kan gå in helhjärtat i alla situationer.
Tänk om man kunde klona sig, eller om dygnet hade fler timmar. Vad mycket enklare det skulle bli. Men nu är det inte så i det är fallet, då får man försöka ta vara på den tid man har istället.

Så, då kör vi igång med lite mailskickande, telefonsamtal och tentaskrivande. Så får vi se vad det blir av den här dagen tillslut.