harardittlivmy

När det var dags att lämna Hudiksvall för Sundsvall igår kväll hade jag sån ångest att jag grät en skvätt. Han kramade om mig och klappade tröstande på min rygg och viskade att det kommer bli bra. Med tårar i ögonen och grav separationsångest vandrade jag dystert ner till tågstationen.

Väl på plats i Sundsvall tillsammans med vännerna tycktes ångesten, oron och spearationsångesten vara som bortblåst. De är bra fantastiska mina vänner. Skratt och värme gör susen för en ledsen och stingslig själ!

Att sedan få sitta ner tillsammans med sin kompanjon och komma på en briljant idé för den kommande uppsatsen gör också saken tusen gånger bättre! Nu väntar vi bara på att få pitcha idéen för läraren och få ett godkännande så är vi igång. Känns fantastiskt. Är det inte underbart hur snabbt det kan vända? I alla fall när det är till det positiva.

Vi är jävligt bra - jag och mina vänner! Förjävla bra faktiskt. Med de orden avslutar jag för den här gången och kliver in på lärarens kontor för att pitcha idéen för vår uppsats. Hiss eller diss - det är den stora frågan?

Ungefär här tog all min ork slut. Just precis i detta nu drömmer jag om att få häva ner mig i vår nya soffa (som vägrar leverans först vecka 45!) under en filt och titta på fotboll, sporten, South Park och allt det där som är helt fantastiskt att se i hans sällskap. Men istället befinner jag mig på en iskall buss någonstans mellan Järvsö och Hudik. Har, så sakteligen, efter en lång helg börjat röra mig uppåt mot vardagen i norr och den där jävla uppsatsen.

Men först - (sträcker upp ett finger i luften för att fånga allas uppmärksamhet) ska jag unna mig en yoghurt. Komiskt att man jobbar på restaurang och måste käka yoghurt på en iskall buss till middag (dock självvalt).

Är så där typiskt jättetrött och utmattad just nu. Så där så att jag skulle kunna börja gråta för minsta lilla motgång - typ att bussen skulle bli försenad, att yoghurten är för varm (inte för att det skulle hända med kylan som råder på denna buss) eller liknande.

Det är fan tur att kar'n tänker hämta mig och mina tusen väskor, när vi anländer i Hudik, för annars vette tusan hur det hade slutat.

Nä nu ska jag bara be killen i sätet snett mittemot sätta sig ner och titta framåt istället för att stirra ner mig och min monsterpackning. Det fanns ingen tvättid som passade - och jag var i starkt behov av rena underkläder. Okej?!?

Hörs hej!

Plugg på förmiddagen, köra bil från Hudik till Järvsö utan vinterdäck, jobb på eftermiddag/kväll, leka bartender och mäcka ihop shotbricka efter shotbricka - ungefär så kan gårdagen beskrivas.

Idag klädde vi upp oss i våra bästa promenadkläder och tänkte ta en uppfriskande promenad i morgonkylan, men kom inte längre än till grannen där Charlie fastnade för deras traktorer, gungor, hästarna och hunden. Vi roade oss mycket och länge genom att springa mellan traktor 1, hästarna, traktor 2, hunden, traktor 3, gungorna och återigen hästarna.

Nu är det tänkt att jag ska plugga lite innan det är dags att dra på sig jobbkläderna, det bästa leendet och riva av ännu ett arbetspass - men det är ju så mycket roligare att titta på Leila när hon bakar, läsa bok för Charlie, dricka kaffe med mamma&pappa och planera en massa skojiga saker i framtiden och göra allt annat. Vi får väl se hur mycket nytta det blir gjort idag.

Idag var bra. En rolig föreläsning med två roliga tjejer och en dråplig lärare som kallade citationstecken för snuffar(!). Skrattade så jag fick gåshud på ryggen. Ni vet när man mysskrattar och bara älskar situationen. Precis så var det.

Nu ligger jag hemma i soffan med kar'n min och tittar på kvalitets-tv och dricker te. Idag har jag inte mycket att klaga på faktiskt.

Är fortfarande bitter. Tänker nu sova och hoppas att jag är bra mycket gladare imorgon när klockan ringer. Annars måste jag nog överväga att gå i ide.

Idag är en sån där dag när nästan allt känns motigt, och som att man bara trampar vatten och springer i motvind. Det började med en stingslig natt och dålig sömn, både för mig och Perra, som båda vred och skruvade på oss i sängen som om den var full i myror. När klockan ringde tvingade jag mig själv att tillsammans med några tända ljus, eftersom att elen fortfarande levde sitt egna liv, ta mig igenom delar av metodpraktikan - medan en sjuk Perra sov vidare. Lagom tills att det började ljusna ute dök en elektriker upp och konstaterade att det var ett fel i proppskåpet, att det var något som glappade, vilket mycket väl kunde ha bidragit till att TVn gått sönder. Han menade att det bara var att prata med försäkringsbolaget, som i sin tur inte ersatte sådana skador. Det fatta man ju!

Lagom less var det dags att åka upp till Sundsvall och riva av sista föreläsningen för den här kursen. Som om det inte räckte med bråkig el och en tråkig jävla kurs så satt det också en p-bot på bilen. HELVETE. Så jävla onödigt. Nä men jag tyckte det var lämpligt att dra på mig en bot så här dagen innan löning. Happ! Bara att bita i det sura äpplet och åka vidare.

Föreläsningen var ju ändå helt okej, förutom att allt kändes så jävla svårt och mäktigt. Att 10% av den dessutom var på latin säger också en del. Tycker ni lärare (som förvisso är doktorander och professorer) inte att kursen är skitnödig nog redan? Tydligen inte.

När jag sen kommer hem till lägenheten på Oscarsgatan ser den ut som ett bombnedslag. Hur är det möjligt att lyckas stöka ner så mycket på en enda kväll?! Ångesten som infinner sig när jag inser att jag varken har en dammsugare (eftersom att jag tog med den till Hudik då dammsugaren där pajat) eller tid till att städa är obeskrivlig. När tar det slut? Idag är en en sån där dag när jag bara vill krypa ner i sängen och dra täcket över huvudet. Men inte har jag tid med det heller.

Hej, jag heter My och kan vara den bittraste människan som går i ett par skor. Lite så känner jag.

Måndagen ägnades åt att gotta mig i metodpraktikan med diverse uttryck som variabeltänkande, validitet, reliabilitet, positivism, hermeneuitik osv. Låter ungefär lika dödstråkigt som det är. När det sen var dags för tepaus och proppskåpet börjar leva om och kökslampan blinka, när jag körde igång vattenkokaren, fick det bli levande ljus och koka vatten på spisen. Sen kom sambon hem från jobbet och berättade att vi skulle till Sundsvall, för han hade minsann varit utan TV hela helgen - vilket inte var hållbart längre.
Det blev en kvällstur till Sundsvall, en ny TV till Per och en natt på OG.

Idag däremot har jag varit på en av de trökigaste föreläsningarna, åkt bil i många timmar för att gå på ett intressant möte tillsammans med en massa folk från bygdegårdarna i Gävleborgs län, LRF och Studieförbundet Vuxenskolan, samt suttit i en mörk lägenhet på grund av bråkig el. Ungefär så. Hörs hej!

När dagen blev till kväll och vi nästintill avslutat grupparbetet, klädde jag och Fruttis oss varmt för att spankulera hem till Kimmen där det bjöds på mat och vin. Värdinnan hade ansträngt sig till sitt yttersta och lagat oss trerätters (tur att jag inte satte mina pengar på tacos) i form av svamptoast, fläskfilé med klyftpotatis och gósås samt blåbärspaj med glass. Till detta bjöds det på vin och mängder av skratt och lyckorus. En helt jävla fantastisk helt enkelt. Tack för dä!

Fick under kvällen besök av farsgubben - då han svängde förbi lägenheten på vägen hem från jobbet (jo, vissa har ju lyxen att bara jobba tre dagar under sina arbetsveckor). Jag bjöd på kaffe och han på skratt.

Besöket, som var tänkt att bli en mysig liten kaffestund innan han lättsamt rullade hemåt mot Järvsö, blev ett projekt innan pappa lyckades hitta en parkeringsplats. Efter cirka 15 minuters letande kom han instövlandes och berättade att han var tvungen att "låna" någons hyrda plats men ursäkten "jag lämnade en lapp med mitt telefonnummer på ratt'n så en lär väl ringa om jag står i vägen? Om en nu ser lapp'n?". Efter det dök både Frida och Chris in för att göra oss sällskap i vårt kaffedrickande och det hela slutade i en mindre show där P. Fransson spexade och höll låda. Han berättade allt från hur han hanterar sura gubbar på jobbet, hur han helst av allt önskar sig en gallon-onepiece, så han kan glida runt på magen i leran, och hur han och Lars-Ivar (en gammal vän från skolan) fick en kille att ramla ut genom fönstret ner i taggbuskarna på den lokala krogen hemma i byn, och hur de sen kallade honom för rosen eftersom det visade sig vara rosenbuskar. Det hela slutade i kaffe på golvet (då han fäktade med armarna så mycket under sina berättelser att han slog ut den kopp jag kom gående med i handen) och ont i magen efter allt skrattande.

Lagom till att han druckit upp sitt kaffe (som han förstört genom att ha i cirka tio skedar socker) var han snabbt uppe på benen och konstaterade att det var dags att åka hem - stingslig som han är. Jag kan se vart min rastlöshet kommer ifrån sånna här gånger. Jag hann inte mer än att säga hejdå så var han ute ur lägenheten och på väg hemåt. Jag tror att jag hann säga tack för titten och att vi ses till helgen innan han satt i bilen, men man vet aldrig.

Han är rätt rolig min far. Stingslig men rolig.

I fredags var jag och Hanna på en loppisturné i Ljusdal i jakt på en perfekt lampa till hennes vardagsrum. Efter att ha länsat och noggrant gått igenom alla lampor i butiken (läs ögnat igenom utbudet och sedan satt oss i en stol för att vila benen) beslöt vi oss för att det fick vara nog för dagen. Butiksägaren pekade på en "ta om du vill ha låda" på vägen ut och Hanna dök genast ner och hittade en mycket vacker väska. Själv började jag se mig om i den lilla hallen där vi befann oss och såg DEN! - min ostkaksform. Jag hittade alltså en perfekt ostkaksform. Lyckan som infann sig är nästintill omöjlig att beskriva!

Ni som besökt bloggen tidigare vet att jag i våras lärde mig att göra ostkaka (!) på egen hand. Eller ja med stor hjälp från Fruttis. Och jag har nu som mål att fortsätta med denna produktion åtminstone någon gång om år. Men för att göra detta krävs att jag äger en ostkaksform.

Men vad är det då som är så speciellt med en jävla ostkaksform då?, tänker ni nu. Jo det ska jag tala om för er, att det är mycket viktigt att en sådan form uppfyller vissa krav. För det första måste den vara i koppar och "tennad" inuti för att ge bästa smak och resultat (om detta är sant har jag ingen aning om då min mor enbart sagt ATT den bör vara i koppar och inte varför. Så risken finns att jag hittat på denna information). Sen är det ytterst viktigt att den är i rätt storlek då den måste passa de mått och proportioner som familjereceptet anger. Min form uppfyller alltså dessa krav.

120 kronor senare var jag den lyckligaste personen som gått där ifrån med en kopparform i mina ägor - förutom mannen som varit in dagen innan och köpt 8 delar av en "kopparservis" då han kommit på att han ville börja samla på koppar - enligt butiksägaren.

Efter att jag köpt min form och stolt visat upp den för familjen kom jag på att det kanske vore lämpligt att införskaffa något att koka mjölken i (en kastrull i stål som rymmer 15 liter) och något att frakta mjölken i på väg hem från bonden Bengt. Jag och Frida konstaterade nämligen i våras att en ihoptejpad kastrull, i knät på passageraren i bilen efter en guppig väg, inte var ett optimalt tillvägagångssätt. Därför kom jag på att en mjölkkanna vore att föredra. En sån där gammal som stod på mjölkpallar längs med vägen förr. Jag bestämde mig därför för att söka efter en sån på Blocket och knappade in ordet "mjölkkanna" i sökfältet.

Till min förvåning så annonserade den första annonsen för en bröstpump?! Jaha, tänkte jag. Inte för att detta var vad jag tänkt mig, men vad vet jag, kanske är det ett smidigt sätt att frakta mjölk från bonden Bengt hem till mig? Kanske det mest optimala till och med?

Det var i alla fall hit jag ville komma men min historia - att om man söker på mjölkkanna på Blocket så dyker det upp en annons för en bröstpump överst i listan. Komiskt.

Har idag fått prova på hur det är att ha hemtjänst. När jag har ont i höfterna likt en pensionär (går för övrigt lika illa som min farmor som är 73 år) kommer Frida hem och klappar mig på huvudet, dammsuger mitt golv och åker till Mc Donalds och köper middag åt mig klockan 22 på kvällen.

Hon är bra fin den där Fruttis. Och jag är bra konstig som har så ont i höfterna att det känns som om de håller på och luckras upp.

Egentligen var det väl bara det jag hade att säga. Att jag har ont och att ni borde tycka synd om mig - lite så.

Hörs då!

Efter att ha läst den resedagbok som jag, Lina, Jasmine och Kimmen författade under vår resa till Chile hösten 2008, och nästan skrattat mig till tårar, så tänkte jag göra ett nytt försök att ta upp bloggen.

Mycket har hänt sen sist men det blir alldeles för långdraget att ta nu.
Kan istället berätta att jag i vanlig ordning befinner mig någonstans mellan Sundsvall och Hudik för att sedan slussas vidare mot Ljusdal och ett möte i ärende av bygdegården. I helgen är det jobb som står på schemat samt flyersutdelning.

Innan ska jag försöka ta mig en lur på tåget, åtminstone försöka rävsova lite. Lurpassa på dem som hoppar på i Gnarp! Hö hö!

https://cdn1.cdnme.se/cdn/6-1/2527128/images/2012/pic_50766a6de087c310bd8e76e7.jpg">https://cdn3.cdnme.se/cdn/6-1/2527128/images/2012/pic_50766a6de087c310bd8e76e7.jpg" class="image">