harardittlivmy

Hur kan det komma sig att jag alltid blir så förbaskat ynklig när jag är sjuk och pratar med antingen mamma, pappa eller Per i telefon? Har nyss lagt på luren efter att ha pratat med Per och med ens börjar tårarna rinna ner för mina kinder. Jag vill inget hellre än att krypa upp i hans famn och att han ska stryka mig över håret och säga att allt blir bra. Precis som på film. Eller att mamma och pappa ska bädda ner mig i sängen och pussa mig på pannan så kärleksfullt som när man var barn. Det suger att vara ensam när man är sjuk. Det suger att vara ensam i stort sett jämt för den delen!

Nu är min hemlängtan större än någonsin, så därför tänker jag dra täcket över huvudet och inte komma fram förrän imorgon!