harardittlivmy

Mår för stunden som en påse kattskit. Trodde igår att mina urinvägar hade gett med sig och att jag vunnit kampen med hjälp av litervis med vatten och tranbärsjuice. Men ack så jag bedrog mig. Vaknade imorse (klockan 4!!) med en smärta som var obeskrivlig. Grät som ett litet barn innan jag tog mig samman och kollade upp vart närmsta vårdcentral låg.

Med urinvägar som trilskades riktigt jävla mycket kom jag fram till att taxi var det enda alternativet. Taxichaffisen var himla trevlig och hade kul åt min dialekt. Hans gissning på var jag kom ifrån, Ljusdal, var väldigt bra med tanke på att det skiljer ca 2 mil.

Väl framme tog det typ tio minuter innan jag hittade rätt till mottagningen. Där fick jag sitta och vänta i något som kändes likt en evighet. Och eftersom man måste göra urinprov när man kollar urinvägsinfektion, så väntade jag med att gå på toa. Ni som känner mig vet att jag har svårt för att sitta still och koncentrera mig när jag är kissnödig. Så den halvtimme som jag väntade kändes som minst tre timmar. Tre timmar med sprängande värk i urinvägarna. Nu har jag i alla fall kommit därifrån och sitter på pendeln på väg in mot jobbet. Trots att jag helst skulle vilja bädda ner mig under täcket och försvinna tills min kropp mår bra igen. Men så funkar det inte, så nu sitter jag och laddar med lite peppande musik och mina penicillinpiller!

Som grädde på moset har jag ett högeröga som tycker det är lägligt att bete sig lite konstigt. Passande!

Nä nu ska jag rycka upp mig och försöka bli lika glad som jag var igår.
Hörshej