Bitterfitta
Idag är en sån där dag när nästan allt känns motigt, och som att man bara trampar vatten och springer i motvind. Det började med en stingslig natt och dålig sömn, både för mig och Perra, som båda vred och skruvade på oss i sängen som om den var full i myror. När klockan ringde tvingade jag mig själv att tillsammans med några tända ljus, eftersom att elen fortfarande levde sitt egna liv, ta mig igenom delar av metodpraktikan - medan en sjuk Perra sov vidare. Lagom tills att det började ljusna ute dök en elektriker upp och konstaterade att det var ett fel i proppskåpet, att det var något som glappade, vilket mycket väl kunde ha bidragit till att TVn gått sönder. Han menade att det bara var att prata med försäkringsbolaget, som i sin tur inte ersatte sådana skador. Det fatta man ju!
Lagom less var det dags att åka upp till Sundsvall och riva av sista föreläsningen för den här kursen. Som om det inte räckte med bråkig el och en tråkig jävla kurs så satt det också en p-bot på bilen. HELVETE. Så jävla onödigt. Nä men jag tyckte det var lämpligt att dra på mig en bot så här dagen innan löning. Happ! Bara att bita i det sura äpplet och åka vidare.
Föreläsningen var ju ändå helt okej, förutom att allt kändes så jävla svårt och mäktigt. Att 10% av den dessutom var på latin säger också en del. Tycker ni lärare (som förvisso är doktorander och professorer) inte att kursen är skitnödig nog redan? Tydligen inte.
När jag sen kommer hem till lägenheten på Oscarsgatan ser den ut som ett bombnedslag. Hur är det möjligt att lyckas stöka ner så mycket på en enda kväll?! Ångesten som infinner sig när jag inser att jag varken har en dammsugare (eftersom att jag tog med den till Hudik då dammsugaren där pajat) eller tid till att städa är obeskrivlig. När tar det slut? Idag är en en sån där dag när jag bara vill krypa ner i sängen och dra täcket över huvudet. Men inte har jag tid med det heller.
Hej, jag heter My och kan vara den bittraste människan som går i ett par skor. Lite så känner jag.
