Farsgubben
Fick under kvällen besök av farsgubben - då han svängde förbi lägenheten på vägen hem från jobbet (jo, vissa har ju lyxen att bara jobba tre dagar under sina arbetsveckor). Jag bjöd på kaffe och han på skratt.
Besöket, som var tänkt att bli en mysig liten kaffestund innan han lättsamt rullade hemåt mot Järvsö, blev ett projekt innan pappa lyckades hitta en parkeringsplats. Efter cirka 15 minuters letande kom han instövlandes och berättade att han var tvungen att "låna" någons hyrda plats men ursäkten "jag lämnade en lapp med mitt telefonnummer på ratt'n så en lär väl ringa om jag står i vägen? Om en nu ser lapp'n?". Efter det dök både Frida och Chris in för att göra oss sällskap i vårt kaffedrickande och det hela slutade i en mindre show där P. Fransson spexade och höll låda. Han berättade allt från hur han hanterar sura gubbar på jobbet, hur han helst av allt önskar sig en gallon-onepiece, så han kan glida runt på magen i leran, och hur han och Lars-Ivar (en gammal vän från skolan) fick en kille att ramla ut genom fönstret ner i taggbuskarna på den lokala krogen hemma i byn, och hur de sen kallade honom för rosen eftersom det visade sig vara rosenbuskar. Det hela slutade i kaffe på golvet (då han fäktade med armarna så mycket under sina berättelser att han slog ut den kopp jag kom gående med i handen) och ont i magen efter allt skrattande.
Lagom till att han druckit upp sitt kaffe (som han förstört genom att ha i cirka tio skedar socker) var han snabbt uppe på benen och konstaterade att det var dags att åka hem - stingslig som han är. Jag kan se vart min rastlöshet kommer ifrån sånna här gånger. Jag hann inte mer än att säga hejdå så var han ute ur lägenheten och på väg hemåt. Jag tror att jag hann säga tack för titten och att vi ses till helgen innan han satt i bilen, men man vet aldrig.
Han är rätt rolig min far. Stingslig men rolig.
