Gråt och skratt i en härlig mix
När det var dags att lämna Hudiksvall för Sundsvall igår kväll hade jag sån ångest att jag grät en skvätt. Han kramade om mig och klappade tröstande på min rygg och viskade att det kommer bli bra. Med tårar i ögonen och grav separationsångest vandrade jag dystert ner till tågstationen.
Väl på plats i Sundsvall tillsammans med vännerna tycktes ångesten, oron och spearationsångesten vara som bortblåst. De är bra fantastiska mina vänner. Skratt och värme gör susen för en ledsen och stingslig själ!
Att sedan få sitta ner tillsammans med sin kompanjon och komma på en briljant idé för den kommande uppsatsen gör också saken tusen gånger bättre! Nu väntar vi bara på att få pitcha idéen för läraren och få ett godkännande så är vi igång. Känns fantastiskt. Är det inte underbart hur snabbt det kan vända? I alla fall när det är till det positiva.
Vi är jävligt bra - jag och mina vänner! Förjävla bra faktiskt. Med de orden avslutar jag för den här gången och kliver in på lärarens kontor för att pitcha idéen för vår uppsats. Hiss eller diss - det är den stora frågan?
