harardittlivmy

Vilken dag. Gick från att vara superglad och peppad inför en sommar med bygdegården. Så många idéer och tankar kring förbättringar. Beställde till och med en bok om ideellt ledarskap som liten extra boost. Till att några timmar senare stå och gråta på en parkering över vetskapen om att föreningen är en elräkning ifrån att lägga ner och mista huset, kulturen och allt det vackra därtill.

Det gör så förbannat ont i mitt bygdegårdshjärta när jag tänker på det, samtidigt som jag klandrar mig själv som ordförande. Varför har jag inte gjort mer? Hur kunde jag låta det gå så långt? Vad gör jag nu? Tänk om morfar och hans vänner som startade föreningen får veta vad jag gjort mot den? Hur fan tar vi oss ur det här? Jag kommer aldrig förlåta mig själv om vi inte löser det. Jag kommer aldrig någonsin att förlåta mig själv för att jag lät det hända. Aldrig någonsin.

Besvikelsen. Tårarna. Kärleken till föreningen. Misslyckandet.